Det jag ser just nu...augusti 2026

Om du hellre vill se videon - klicka på denna länk:
Videolänk för augusti 2026

Den här månaden handlar det om:
– När världen gungar lite mer än vanligt

Det är något med augusti.

Jag vet inte om det är ljuset. Eller kanske mörkret som sakta börjar smyga sig tillbaka.

Häromdagen stod jag och tittade på äppelträden i min trädgård. Grenarna var så fulla av frukt att de nästan bugade mot marken. Plommonträdet gjorde sitt bästa för att stoltsera med sina mörklila plommon och hela trädgården hade den där känslan av att ha gjort sitt jobb för den här säsongen.

Den kändes... mätt…mättad.

Och då slog det mig.

Kanske är det inte bara naturen som är mätt.

Jag tror att många människor också är det.

Vi har haft en sommar fylld av sånt som ska och sånt man vill hinna med.
Resor. Grillkvällar. Utflykter. Familj. Vänner. Projekt. Sol så fort den visade sig.
Det är nästan som att vi människor försöker pressa in ett helt års liv mellan juni och augusti.

Inte konstigt att man ibland känner sig lite... utsjasad när kalendern börjar fyllas med skolstarter, jobb och vardag igen.

Jag tror faktiskt att naturen är så ofantligt mycket klokare än vad vi människor är.

Den försöker inte hålla fast vid sommaren.

Den står inte där och tänker:

"Nej! Inte höst redan! Jag har inte hunnit klart!"

Den bara fortsätter sin rytm. Sin naturliga rytm. Utan att trilskas, stressas eller pressas.

Där ligger nog naturen några steg före oss i sin överlevnadsstrategi.

Samtidigt som jag går här i min trädgård kan jag inte låta bli att känna hur annorlunda världen känns just nu.

Det är som om två verkligheter existerar samtidigt.

Den ena är väldigt konkret.

Ett äppelträd.

En kopp kaffe.

En hund som vill gå ut.

Gräs under fötterna.

Den andra verkligheten är betydligt mer diffus.

Nyhetsrubriker.

AI.

Konflikter.

Klimat.

Informationsflöden som aldrig verkar ta slut.

Jag tror att många av oss bär på en lågmäld oro just nu.

Inte panik direkt utan mer som ett svagt brus i bakgrunden. Eller något som subtilt ligger och bubblar men det är svårt att greppa vad det egentligen är.

Som ett fuktigt täcke som ligger över världen. Människorna. Livet. Händelser.

Och kanske är det just därför jag återkommer till samma fråga om och om igen:

Vad är det som ger mig stabilitet när världen känns wobblig?

För några år sedan slutade jag följa nyhetsflödet på det sätt jag gjort tidigare.

Inte för att jag slutade bry mig om världen.

Tvärtom.

Jag märkte bara att mitt eget nervsystem inte mådde särskilt bra av att leva i ett ständigt flöde av katastrofer som jag ändå inte kunde påverka.

Det var ett medvetet val.

Inte att blunda.

Utan att välja.

Och jag tror faktiskt att det valet blir allt viktigare. Dvs att göra medvetna val.

För idag handlar det inte bara om att avgöra om en rubrik är överdriven.

Vi lever i en tid där bilder kan skapas på några sekunder.

Röster kan kopieras.

Filmer kan manipuleras.

Det betyder att din viktigaste kompass kanske inte längre sitter i mobilen.

Den sitter någon helt annanstans.

I din egen förmåga att stanna upp.

Att känna efter.

Att tänka ett varv till innan du reagerar eller går i affekt.

Jag tror att det är där som månaden augusti vill hjälpa oss människor lite på traven.

Inte genom att ge fler svar.

Utan genom att få oss att sakta ner tillräckligt för att börja ställa bättre frågor.

När jag själv behöver landa går jag ofta ut.

Ibland står jag bara på gräsmattan en stund. Känner fötternas kontakt med Moder Jord.

Ibland lägger jag handen mot ett träd.

Det låter kanske lite märkligt för dig att göra så men för mig känns det fullständigt naturligt.

Där ute blir det så tydligt att jag inte är separerad från livet.

Jag är en del av det.

Och vet du...

Det händer något väldigt intressant när man börjar känna så.

Man slutar tro att man måste kontrollera allting.

Det betyder inte att världen blir lugnare.

Det betyder att man själv blir lite lugnare mitt i den.

Det är en ganska stor skillnad.

För egenmakt handlar, åtminstone för mig, inte om att styra världen.

Den handlar om att inte låta världen styra allt som händer inom mig.

Det är där jag hittar tilliten.

Och kanske är det egentligen det som augusti handlar om.

Inte om att allting plötsligt ska bli lättare.

Inte om att världen ska sluta förändras.

Tvärtom.

Jag tror att vi kommer få vänja oss vid att mycket fortsätter att röra på sig.

Men naturen påminner oss om något viktigt.

Den försöker exempelvis inte frysa ett ögonblick.

Äppelträdet håller inte krampaktigt fast vid sina äpplen.

Sommaren försöker inte förhandla med hösten.

Allt rör sig.

Hela tiden.

Och kanske gäller samma sak även för oss människor.

Kanske är det just nu inte meningen att vi ska ha full kontroll på allt som händer och sker. Kanske räcker det att känna marken under fötterna. Känna gräsmattans fukt. Barkens frasiga yta.

Andas lite djupare.

Välja vad du ger din uppmärksamhet. Medvetet välja vad du vill känna, tänka och göra…

Och påminna dig om att även du är en del av den där rörelsen.

För världen kommer att fortsätta förändras.

Frågan är kanske inte om den gör det.

Frågan är hur du vill möta den när den väl gör det.

Om dessa reflektioner väckte något hos dig finns texten även att läsa på inspirate.nu. Det är här som samlar jag fler tankar om hur vi kan leva lite mer medvetet i en värld som ibland rör sig snabbare än vi själva gör.

Har du frågor eller funderingar - tveka inte att slänga in en kommenter eller maila mig på hej@inspirate.nu

✨Små steg. Stora skiften.✨