När det plötsligt blir självklart

Det känns som över tjugo år sedan jag kände mig så här självklar. Och när jag skriver det menar jag inte självsäker på det där sättet som ofta förknippas med att vara tvärsäker, ta plats eller ha svar på allting. Det handlar om något helt annat. För mig handlar det om att inte längre behöva förhandla med mig själv i varje beslut eller ständigt titta mig omkring för att se om någon annan tycker att det jag tänker, känner eller vill verkar rimligt.

När jag ser tillbaka på de senaste decennierna känns det ibland som att jag har vandrat genom en snårig skog utan karta. Jag har följt stigar som tagit slut, bytt riktning fler gånger än jag kan räkna, utbildat mig, utvecklats, börjat om och försökt göra det bästa jag kunnat med det jag vetat just då. Länge trodde jag att jag letade efter rätt väg, men idag undrar jag om det egentligen var något annat jag sökte.

Kanske letade jag efter tillåtelse.

Tillåtelse att lita på mig själv. Tillåtelse att följa min intuition även när den inte kunde förklaras logiskt. Tillåtelse att välja det som kändes sant för mig utan att först få ett godkännande från omvärlden.

Det märkliga är att den där tillåtelsen aldrig verkar komma utifrån på det sätt vi hoppas. Ingen dyker upp och säger att nu är du redo. Nu vet du tillräckligt. Nu får du lita på dig själv. Istället tror jag att den växer fram genom erfarenhet. Genom alla de där dagarna som inte såg särskilt viktiga ut när vi levde dem. Alla små beslut. Alla omvägar. Alla gånger vi fortsätter framåt trots att vi inte ser hela bilden.

På senare tid har jag upptäckt något som förvånat mig. Jag uttrycker mina tankar och åsikter med ett lugn som jag inte har känt på väldigt länge. Inte för att jag vet mer än tidigare och inte för att jag plötsligt har blivit immun mot tvivel, utan för att jag verkar ha slutat ifrågasätta min egen kompass i samma utsträckning som förut. Det finns en annan tyngd i det jag säger. Inte en tyngd som kommer från att vilja övertyga någon annan, utan från att jag själv vet varför jag står där jag står.

Det är först nu som jag inser att alla de där åren i skogen inte handlade om att gå vilse. De handlade om att samla erfarenheter. Om att upptäcka vad som fungerar för mig, vad som inte gör det och vilken riktning som känns sann även när ingen annan pekar ut vägen. Och kanske är det därför den här känslan är så speciell. För den handlar inte om att äntligen ha kommit fram. Den handlar om att känna igen sin egen riktning när man ser den.

Det är en av de bästa känslorna jag vet.

Inte för att livet plötsligt blivit enkelt eller för att alla frågor har fått svar, utan för att jag inte längre känner samma behov av att leta efter bekräftelse på att jag är på rätt väg.

Jag känner inte längre samma behov av att leta efter bekräftelse på att jag är på rätt väg.

Jag känner igen den...
när jag går på den.

✨Små steg. Stora skiften.✨