När hjärnan checkar ut före dig - och hur du hittar tillbaka

— en ärlig hälsning från slutet-av-året-tröttheten 🌒✨

Vi är här igen.
Den tiden på året då mörkret lagt sig som ett gigantiskt tyngdtäcke över Sverige, julen står och stampar i hallen med
”Ho Ho Ho – är du redo eller inte?” 🎅
…medan du själv försöker hålla ihop livet, känslorna, to-do-listan och allt det som återstår av ditt nervsystem.

Och så plötsligt händer det.
Du märker att du gått in i… eftersviterna.

Du vet – den där perioden när hjärnan känns som en gammal laptop som vägrar ladda nästa flik och bara snurrar 💻
Nervsystemet studsar mellan “fly”, “fäkta” och “jag-vill-bara-lägga-mig-i-en-hög”,
och du själv funderar över hur det är möjligt att vara både orkeslös och överstimulerad – samtidigt.

Det är en talang.
Vi borde få medaljer hela bunten. 🏅😅

Det här hände mig

Och ja – jag skriver medan dimman fortfarande ligger kvar.

Jag har sällan varit så kognitivt överbelastad som jag varit den här hösten.
Du som känner mig eller följer mig vet att jag älskar att skapa, göra, utveckla och vara ungefär nio personer samtidigt…
men det finns en gräns även för den mest optimistiska powerbruden.

De senaste veckorna har varit en märklig kombination av:

• 🧠 hjärntrötthet som inte går att viljestyra bort

• 🎈 koncentration som fladdrar iväg som en lös ballong

• 🚨 nervsystem som kör “blinkande varningstriangel” dygnet runt

• 💭 känslan av att jag har tusen ord som vill ut medan hjärnan signalerar:
  404 — Thought Not Found

Jag ska vara helt ärlig.
Jag har haft stunder under denna höst då jag trodde att hela jag behövde en rejäl reboot 🔄

Och vet du vad?
Det är inte konstigt.

Slutet av året är inte gjort för topprestation

Det är gjort för integration.

Oavsett om du tror på energi, biologi eller ”bara livet” så gör årets sista månader något med oss människor:

• 🌑 dagsljuset försvinner som om någon dragit ur sladden

• 🔋 kroppen går in i “spara batteri”-läge

• 📦 året ska knytas ihop

• 🧠 hjärnan summerar allt vi varit med om – även det vi inte hunnit känna än

• 🎄 julen tränger in i medvetandet och viskar:
  ”känner du pressen…?”

Så nej.
Det är inte dig det är fel på.
Det är ett klassiskt fall av system overload.

Hur känns det när nervsystemet brakar ihop lite grann? ⚡

Känner du igen dig i något av detta?

• Du läser samma mening tre gånger och förstår ändå inte vad du läser

• Du tappar tråden mitt i en mening och undrar vart du skulle med tanken

• Du blir emotionellt skör på ett sätt som inte är “du”

• Du behöver längre startsträcka än en Boeing för att komma igång ✈️

• Alla intryck känns för starka, för höga, för mycket…

• Du får svårt att sortera dig själv och omgivningen i lagom stora portioner

När det händer är det inte lathet, svaghet eller brist på vilja.
Det är ditt nervsystem som signalerar:

“Hej… vi har fullt upp här inne.
Vänligen respektera kö-systemet!” 🧍‍♀️🧍‍♂️🧍

Så… vad hjälpte mig att börja landa igen? 🌿

Det här är några saker som faktiskt gjorde skillnad medan det fortfarande snurrade lite för mycket:

1. Mikro-pauser utan prestation

Inte meditation. Inte journaling.
Bara… stillhet.
Tio minuter där hjärnan inte behöver producera något – utan bara vara.

2. Sänka kraven – på riktigt

Du vet den där lilla rösten som säger
“du borde”, “du måste”, “du ska”?
Jag mutade den med en filt, en kopp te ☕ och ett vänligt
“kom tillbaka i januari så snackar vi vidare.”

3. Låt kroppen leda, inte huvudet

När jag kände “jag borde skriva”, skrev jag inte.
När jag kände “jag behöver andas”, gjorde jag det.
Nervsystemet svarar bättre på närvaro än ambition.

4. Värme, rutiner och ljus

Jag prioriterade snälla rutiner, tända ljus 🕯️, varma duschar och sådant jag vet får mig att landa.
Visste du att kroppen kan lugna hjärnan bättre än hjärnan kan lugna kroppen?

5. Humor. Alltid humor. 😄

För om jag inte kan skratta åt att jag försökte skriva och hjärnan svarade
“…loading… please wait…”
på repeat…
då blir livet onödigt svårt och ohållbart.

Och nu då?

Nu börjar dimman sakta lätta.
Inte helt – men tillräckligt för att jag ska kunna skriva det här till dig.

Och om du känner igen dig i något av detta vill jag att du ska veta:

Du är okej.
Du är inte ensam.
Och det du känner är inte ett misslyckande – det är en signal. 🤍

Slutet på året pressar oss ofta mer än vi märker, inte minst genom den kollektiva energin.
Men det finns också något fint i det.

Det är nu du får chans att släppa taget.
Att stänga ner flikarna.
Att landa.
Att lyssna på kroppen.
Att låta själen hämta andan.

Och om du just nu befinner dig mitt i ditt eget nervsystems lilla härdsmälta vill jag säga:

Du kommer tillbaka.
Bit för bit.
Ljusare, lugnare, klarare. ✨

Tills dess:
Var snäll mot dig själv.
Vila där du kan.
Skratta när du orkar.
Och kom ihåg — ibland är den mest andliga handlingen att lägga sig i soffan, stirra på Netflix 🍿 och äta vaniljglass tills systemet är återhämtat.

✨Små steg. Stora skiften.✨