Välkommen höst med både Måsten och Möjligheter 🍂🌻🐿️

Efter en vecka med nästan oavbrutet regn tittade solen äntligen fram. Jag ville egentligen bara gå ut, få lite sol på näsan och påta i trädgården, men samtidigt hade jag bestämt mig för att skriva ett nytt I&U-inlägg och börja planera allt annat jag vill skapa under den närmaste tiden.

Det var ingen stor eller särskilt dramatisk konflikt. Texten kunde naturligtvis vänta några timmar och solen skulle förmodligen inte försvinna samma sekund som jag gick ut genom dörren. Ändå sammanfattade stunden ganska väl hur livet känns just nu: jag vill vara på flera platser samtidigt, inte för att jag vantrivs där jag är, utan för att det finns så mycket som lockar åt olika håll.

Om ca tre veckor ska jag flytta. Det innebär förstås en hel del som måste planeras, organiseras, packas och genomföras, men någonstans mitt bland alla praktiska detaljer har jag också börjat se fram emot själva flytten. Något nytt väntar på andra sidan kartongerna, även om jag ännu inte riktigt kan föreställa mig hur det kommer att kännas när jag väl är där.

Parallellt har en ny kurs börjat i min utbildning. Content Production kräver betydligt mer tid än jag kanske hade önskat just nu, men är samtidigt både en otroligt rolig och extremt givande kurs. Det är en sådan där irriterande kombination där jag inte gärna vill välja bort något, eftersom det som tar mycket kraft också ger väldigt mycket tillbaka.

Dessutom håller jag på att förbereda för att öppna bokningsbara tider för coaching, healing, holistisk hypnos med mera. Inom några månader kommer jag förmodligen också att gå in i ett nytt marknadsföringsföretag tillsammans med en kollega, där han ska ägna sig åt det han är bäst på och jag får göra det jag är bäst på. Det finns beslut i mitt nuvarande företag som skapar lite ekonomisk svajighet under de närmaste månaderna men också nya människor som väcker min nyfikenhet och idéer som tycks föröka sig så fort jag försöker sortera dem. Hej Ekorrhjärna!🐿️😅

Som om inte det vore nog håller även Knyttegläntan på att byta skepnad. Hösten gör sitt inträde med mörker, fukt, kyla och fallfrukt. Växter ska tas om hand, sommarhänget ska så småningom packas ihop och stugan ska förberedas för att stängas ner. Samtidigt upptäcker jag ett helt nytt slags stugliv, inklusive husmöss som uppenbarligen också tycker att Knyttegläntan är en trevlig plats att vistas på.🐭🏠

Det är med andra ord mycket som händer. Väldigt mycket.

Ändå är stress kanske inte riktigt rätt ord för det jag känner. Åtminstone inte om stress enbart ska betyda något negativt. På engelska finns ordet anticipation, som fångar något av den där spänningen inför det som är på väg. Det är förväntan med lite högre puls, blandad med osäkerheten i att ännu inte veta hur allt kommer att bli.

Skräckblandad förtjusning ligger nog närmast.🫣

Jag tycker om när livet rör på sig. Visst kan jag längta efter lugn, men om lugnet varar för länge börjar det lätt kännas som stagnation, och då blir jag mer rastlös än återhämtad. Jag vill utvecklas, upptäcka nya saker och känna att något är på väg att förändras. Problemet är möjligen att jag ibland önskar att jag kunde kliva in i alla förändringarna på samma gång.

När många möjligheter visar sig samtidigt är det lätt att de börjar uppföra sig som måsten. Något som från början väckte lust hamnar plötsligt på en lista över sådant som borde hinnas med. Idén vill inte längre bara bli utforskad, utan ska helst planeras, genomföras och presenteras innan den knappt hunnit landa. Till slut kan ett liv fyllt av sådant jag faktiskt vill göra börja kännas förvånansvärt likt ett liv fyllt av krav.

Kanske är det inte alltid mängden som är problemet. Kanske är det föreställningen om att allt som känns viktigt måste få min fulla uppmärksamhet just nu.

Att välja vad som får ta plats i dag behöver inte betyda att jag väljer bort resten. Solen kan få en stund utan att texten försvinner. Flytten kan vara viktig utan att varje vaken timme behöver handla om flyttkartonger. Kursen kan få kräva tid, samtidigt som företagsidéerna får mogna lite längre i bakgrunden. Allt behöver inte omsättas i handling i samma stund som tanken dyker upp. Vilket är min största personliga utmaning!

Det är betydligt lättare att skriva än att leva efter, förstås. Särskilt när man har ungefär 345 678 tankar och samtliga verkar övertygade om att just de borde stå först i kön.😂

Men jag undrar om vi människor ibland tolkar all inre intensitet som ett tecken på att något är fel. Som om hög puls, rastlöshet och en hjärna full av tankar automatiskt betyder att vi måste bromsa, förenkla eller få bättre kontroll. Ibland behöver vi säkert det. Men ibland kanske intensiteten också berättar att något håller på att vakna, att livet har börjat röra sig efter en period då vi själva stått och trampat.

Då blir frågan inte bara hur vi ska hinna med allt. Den blir också hur vi kan vara närvarande i förändringen utan att genast försöka kontrollera, maximera eller färdigställa den.

Ja, jag gick faktiskt ut i solen den där eftermiddagen. Texten fick vänta medan jag påtade i trädgården och lät en liten del av livet vara viktigast för en stund. Det löste naturligtvis inte flytten, kursen, företagen eller de 345 678 tankarna.

Men allt behövde faktiskt inte lösas just där och då.

Kanske befinner du dig också i en period där mycket rör på sig.
Kanske är det svårt att avgöra om det du känner är stress, förväntan eller en blandning av båda.

I så fall kan det vara värt att stanna upp en stund och fundera över om allt verkligen kräver din uppmärksamhet på samma gång - eller om något får vara viktigast just nu, medan resten får fortsätta att vara möjligheter.

Själv övar jag vidare på det, utmanar mig själv; mitt i en oas av flyttkartonger, höstukt, fallfrukt, nya idéer...och en och annan ovälkommen husmus.

✨Små steg. Stora skiften.✨